Ibland sker det att ens skolledning bestämmer sig för att man ska skriva detaljerade terminsplaneringar (vilket mer än någonting annat omyndigförklarar en som lärare). I samband med detta vill de på att man uttryckligen ska skriva ut hur man riktar undervisningen mot gymnasieprogrammens examensmål. Då man undervisar elever från nio yrkesprogram med olika examensmål är det tacksamt att ledningen har sammanställt nio nyckelbegrepp som alla återkommer i examensmålen för varje program.
Tacksamheten ersätts dock av tvekan när man upptäcker att ett av de nio nyckelbegreppen är “entreprenörskap”. Man funderar över detta, smakar på ordet, funderar lite. Läser i Naturbruksprogrammets examensmål:
“Utbildningen ska ge eleverna möjligheter att kritiskt granska och reflektera över hur vi kan bruka naturen för en hållbar utveckling. För att utveckla naturbrukets olika verksamheter krävs innovativt tänkande, entreprenörskap och företagsamhet.”
När man läser dessa ord känner man genast att det är någonting fel. Man har kanske svårt att sätta fingret på varför, tills dess att man minns att man kvällen före läste i Nina Björks “Lyckliga i alla sina dagar”:
En entreprenör är en person som hitar på ett nytt sätt att tjäna pengar, eller med Nationalencyklopedins ord: “Person som i konkret handling skapar ny affärsverksamhet.” En entreprenör är en person som när hon betraktar det mänskliga livet och alla dess handlingar frågar sig: Var finns en hittils förbisedd möjlighet till affärsverksamhet? Var finns en hittils förbisedd möjlig källa till vinst? En sådan entreprnör var personen bakom den här annonsen för “Wanda’s European Skin Care Center” i New York. I en annons skriver entreprenören:
“Jag kallar det för ‘jungfru-vaxning’ för barn från åtta års ålder och uppåt, som aldrig tidigare har rakat sig. Jungfruhår kan på bara 2 till 6 sessioner vaxas så framgångsrikt att framtida utväxt för alltid förhindras. Bespara ditt barn ett livslångt vaxande och sätt i stället in pengarna på banken för hennes framtida utbildning! Fråga efter våra specialpriser för barn.”
[…] Så sjukt! Så sjukt utifrån ett mänskligt perspektiv. Utifrån ett kvalitativt perspektiv som kan säga rätt och fe, värdigt och ovärdigt, behövligt och onödigt. Ett sådant perspektiv kan dock inte vårt ekonomiska system anlägga. Det tänker inte – det räknar. Vaxning för åttaåriga flickor kan ge den enskilda entreprenören och ägaren vinst och därmed bidra till tillväxten. Det kan dessutom ge jobb och måste därför välkomnas. (s. 114-115)
Då trillar poletten ner och man tänker att hållbar utveckling och entreprenörsskap, som Naturbruksprogrammets examensmål ställer efter varandra, är oförenliga. Man tänker över vilket politiskt värdeladdat ord “entreprenörskap” är och upptäcker att den första owikipediaträffen Google ger på ordet är Svenskt Näringslivs tidning. Man tänker att det borde vara mer uppseendeväckande att Skolverket så okritiskt använder begreppet.
Detta intryck förstärks när man läser ämnesplanen för ämnet Entreprenörskap och tänker att “Projektarbete” vore en bättre beskrivning av kursens innehåll. När man sedan upptäcker att kursens kunskapskrav mellan raderna säger att elever ska förstå hur entreprenörskap är positivt för samhällsutvecklingen frågar man sig om man inte också borde poängtera entreprenörers ansvar gentemot det gemensamma. Eller orimligheten i att hylla ett ohämmat entreprenörskap, såsom Svenskt Näringsliv – första owikipediaträffen på Google – vill ha, i en värld med ändliga resurser.
Man kan tänka, utan att förringa vikten av innovationer, att den svenska skolan inte borde lära elever hur de förverkligar sin idé att tillverka pennor riktade till kvinnor utan att samtidigt lära dem reflektera över huruvida det är en bra sak att spendera tid, energi och resurser på.
Men när man så är mitt uppe i detta tankespår och bekymrar sig över denna högerprägel på läroplanen kommer man ihåg vad Björk skrev om att skolan uppmuntrar till egoism genom att alla de viktigaste sakerna – läxförhör, prov – ska göras enskilt hellre än i grupp. Man kommer på att man själv inte har haft några grupparbeten hittils under terminen, utan att man planerat det. Det har bara hänt. Man vet ju att skolans yttersta syfte är att anpassa elever till samhällets system, en kunskap som nu tränger sig fram och skriker ut sin insikt: du spelar systemet i händerna!
Först blir man arg på sig själv; sedan tacksam för att man trots allt har den kunskap som låter en identifiera problemet. Men varför har man enskilt arbete? Tja, det är ju enklare för en. Det är mindre vanskligt om en elev är borta. Bedömningen av var och ens insats blir mer rättvis och ingen kan åka snålskjuts på någon annans insats (tänkte jag just den tanken? Att ett ojämlikt samarbete är att åka snålskjuts?). Det grundar sig i systemdesign uppifrån, om hur skolan är uppbyggd, men ingenting som man inte enkelt kan arbeta runt. För den stora frågan, den man till slut tvingas konfrontera: vad lär jag mina elever egentligen, utan att jag ens vet om det?
Och så förstår man hur djupt den ekonomiska logiken sitter i en. Och hur viktig en bok av Nina Björk kan vara.