Om det mörka hjärtat i “Spec Ops: the Line”

Litteraturteorins kritiska verktyg har tyvärr inte nått fram till storbudgetdatorspelen. De har förvisso ej heller nått fram till litteratur på bred front, varför den här bloggen har ett existensberättigande. Allt för sällan kommer det spel som Mass Effect-serien som tar sina spelare på allvar och ställer Stora Frågor vars svar spelaren måste debattera fram med sig själv. Den här sommaren gav jag mig på förstapersons-shootern Spec Ops: the Line från förra året, som blev hyllat av kritiker på grund av dess moraliska gråskalor och villighet att fokusera på en handling som vilar på en grund av PTSD. Handlingen får stå i centrum i Spec Ops, som likt Coppola har anpassat Joseph Conrads artonhundratalsroman Heart of Darkness för att kritisera amerikansk krigsföring.

Heart of Darkness visar hur det hänsynslösa koloniala utnyttjandet av Kongo utplånade all moral hos de europeiska kolonisatörerna och förvandlade dem till grymma vildar. I Spec Ops förflyttas handlingen till dagens Dubai som har blivit totalförstört av en väldig sandstorm och nu är avskuret från omvärlden. Colonel Konrad från den amerikanska armén ledde in sitt kompani i staden för att hjälpa evakuera överlevande men all kontakt med dem har försvunnit. Här inträder ens rollperson kapten Walker som leder två andra Delta Force-soldater in i Dubai för att söka efter överlevande och ta reda på vad som skett. Till en början anfalls man av lokalbefolkning vars ansikten täcks av shemager men efter att ha mejat ner bruna mänskor i en timme upptäcker man att Konrads kompani har blivit skogstokiga och börjat skjuta de civila de är menade att skydda. För att motarbeta dessa osäkrade soldater är CIA på plats och organiserar motståndet från Dubais invånare. Handlingen därefter kretsar kring att man tvingas göra värre och värre saker för att skjuta sin väg genom det trettiotredje kompaniet och fram till Konrad.

Spelet lyfter väldigt effektivt fram den centrala tematiken i Heart of Darkness: hur västerlänningars civiliserade fasad krackelerar när det inte finns något samhälleligt tryck som tvingar dem att uppehålla den. En särskilt effektiv sekvens tvingar en att långsamt vandra genom ett brinnande torg som man bombat med vit fosfor medan de träffade soldaterna förgäves kryper planlöst, ber om nåd och anklagar en medan deras kött smälter bort från kroppen. Det är som om Spec Ops manusförfattare strävat efter att exemplifiera Nietzsches dänga om att “den som kämpar mot vidunder måste se till att han inte själv blir ett vidunder”. Det gör spelet väl. Väldigt väl.

Men.

Spec Ops: the Line är en anpassning av Heart of Darkness och det är omöjligt att diskutera Heart of Darkness utan att diskutera etnicitet. Sedan Chinua Achebe 1975 först uttalade sin kritik mot boken och Conrad går det inte att med god smak diskutera verket utan att även hålla ett postkolonialt perspektiv. Där misslyckas Spec Ops.

Genom hela berättelsen är dubaiborna osynliggjorda och utan agens. De är fiender tidigt i spelet och dyker därefter upp som amerikaners verktyg alternativt måltavlor för att spelaren ska inse hur förtappad man är. Tematiken uppehåller sig helt vid hur den vita mannen reduceras till en vilde av att befinna sig i en miljö som saknar de samhälleliga barriärer som byggs upp av honom men ger ingen röst åt de infödda som tvingas se hur en ockupationsmakt sliter sönder deras hem. Civilbefolkningen är utan en egen röst i berättelsen. De sekvenser där man skjuter civila är huvudsakligen menade att tydliggöra till vilken utsträckning man har tappat sin moraliska kompass, snarare än visa upp civilbefolkningens utsatthet. När det visar sig att Konrad ändå har varit en ganska sjyst snubbe mot civilbefolkningen tappar den stora berättelsen om kolonialt förtryck i spänst och hemskheterna reduceras till att bero på kapten Walkers moraliska brister och trauman. Under de första två akterna följer intrigen ett bekant spår: Walker konstaterar att civilbefolkningen lider under Konrads styre och ger sig ut för att stoppa honom. I den tredje akten dras mattan ut från under en och Walker visar sig vara ansvarig för det lidande han påstår sig motverka. I slutsekvensen reduceras hela berättelsen till att handla om Walkers individuella brister. Systemkritiken förminskas till krigets effekt på den enskilda mannen Walker och den stora berättelsens sprängkraft går om intet.

Precis som Conrads bok är spelet i grunden negativt inställt till det koloniala projektet samtidigt som det bygger på koloniala föreställningar om det Främmande och Ociviliserade. Skrämmande är att samma föreställningar kring det ociviliserade Afrika som fanns inom artonhundatalets kolonialism här återfinns i tvåtusentalets nykoloniala föreställningar om Irak och Afghanistan (för det är naturligtvis om dem som spelet handlar, inte Dubai). Den centrala tragedin i Spec Ops är inte vad som händer den koloniserade civilbefolkningen utan att de amerikanska männen förstörs av sin tid i detta främmande land. Jag uppskattar att spelet så uppenbart behandlar posttraumatisk stress, då veteranhjälp är ytterst viktigt och någonting som Sverige likt många länder brister i. Jag försöker ingalunda förringa de trauman som veteraner onekligen bär på och anser det skamligt att detta faktum ignoreras i det offentliga samtalet. Däremot är det inget man bör grunda sin kritik mot nykoloniala krig på. Att låta en så tydligt antikolonial berättelse som Spec Ops enbart handla om hur kolonisatörerna bryts ner och utelämna de koloniserades perspektiv är oansvarigt samtidigt som det försvagar sprängkraften i spelets tänkta budskap.

Däremot är det förståeligt. Delvis är det på sina ställen tydligt att spelet haft en låg budget och därmed inte tid och möjlighet för utsvävningar. Dessutom är det nog medvetet uttänkt att spelet ska se ut som ett Modern Warfare-spel för att kunna locka in mainstreamspelare och chockera dem när de inte längre tillåts okritiskt meja ner hundratals bruna mänskor med shemager. Relativt till den amerikanska mainstreamen är Spec Ops nämnvärt progressivt och kan förstås som en dekonstruktion av den moderna shootern. Samtidigt som man vill berömma Spec Ops för att det utför sitt syfte väl vill man beklaga att vi som art inte kommit längre än att Heart of Darkness kan ses som progressiv år 2013.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *