Tidigare i serien:
del 1: programförklaring
Innan dess att serien ger sig in iväg på någonting annat måste det fastslås vad styrdokumenten säger. Dessa inlägg handlar trots allt inte om litteraturundervisning i allmänhet, utan om att undervisa om litteratur i svenskämnet på gymnasienivå i Sverige. Kort sagt måste man ta reda på uppdraget innan dess att man beslutar hur det ska utföras (till viss del fastslog programförklaringen detta, men den var högtflygande; se detta som ett sätt att befästa det i myllan). De styrdokument som skolan har att förhålla sig till ligger på olika nivåer: Skollagen, Läroplanen (i det här fallet Gy11), Ämnets beskrivning och ämnesplanerna, samt Skolverkets kommentarer till ämnet. De två förstnämnda är på en allmän nivå medan de två sistnämnda är mer specifika för svenskämnet och därför de som är intressanta att ta upp. Den här diskussionen tar upp ämnet Svenska och kurserna Svenska 1-3 av den enkla anledningen att det är dem jag undervisar i. Kursen Litteratur är intressant men orelevant för min vardag.
I de nya ämnesplanerna från 2011 har litteraturen fått en mer central plats i svenskämnet, vilket tydliggörs av att den första meningen i ämnesplanen fastslår att “kärnan i ämnet svenska är språk och litteratur”. I Skolverkets kommentarer konstateras att fördelningen av moment mellan områdena är lika. Under rubriken “ämnets syfte”, den kärna som binder samman de olika kursplanerna, fastslås litteraturundervisningens uppgift:
“Eleverna ska ges möjlighet att i skönlitteraturen se såväl det särskiljande som det allmänmänskliga i tid och rum. Undervisningen ska också leda till att eleverna utvecklar förmåga att använda skönlitteratur och andra typer av texter samt film och andra medier som källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar. Den ska utmana eleverna till nya tankesätt och öppna för nya perspektiv”
Undervisningen ska väcka elevernas lust till att läsa samt låta dem “möta olika typer av skönlitteratur […] samt få sätta innehållet i relation till egna erfarenheter, intressen och den egna utbildningen.” Av de nio förmågor som ämnet ska ge eleverna förutsättningar att utveckla är fyra stycken (4-7) hyfsat tydligt kopplade till skönlitteratur:
4. Förmåga att läsa, arbeta med, reflektera över och kritiskt granska texter samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.
5. Kunskaper om centrala svenska och internationella skönlitterära verk och författarskap samt förmåga att sätta in dessa i ett sammanhang.
6. Kunskaper om genrer samt berättartekniska och stilistiska drag, dels i skönlitteratur från olika tider, dels i film och andra medier.
7. Förmåga att läsa, arbeta med och reflektera över skönlitteratur från olika tider och kulturer författade av såväl kvinnor som män samt producera egna texter med utgångspunkt i det lästa.
Dessa kunskapskrav återfinns i olika former i kurserna Svenska 1-3 med en progression mellan de olika kurserna. Såväl det centrala innehållet som kunskapskraven är annorlunda mellan dem och innebär därmed att de fokuserar på olika saker. Kommentarerna sammanfattar:
I kursen svenska 1 fokuseras det allmänmänskliga i tid och rum. I kursen svenska 2 fokuseras litteratur i ett samhällsperspektiv. Kursen svenska 3 har ett mer litteraturvetenskapligt perspektiv som en del i en högskolekompetens.
Samma innehåll återkommer likväl i alla kurser: eleverna ska å ena sidan bekanta sig med skönlitteratur (prosa, lyrik, dramatik och film) författad av såväl kvinnor som män från olika tider och kulturer och kunna återge handlingen i centrala verk, samt å andra sidan kunna tillämpa centrala litteraturvetenskapliga begrepp i relation till dem. Ska man vara krass finns här de två olika sidorna av litteraturvetenskapens mynt: å ena sidan kvantiteten och å andra sidan kvaliteten.
I praktiken är det emellertid ämnesplanerna och kunskapskraven för de enskilda kurserna som i stor del kommer styra innehållet. I kursen Svenska 1 fastslår det centrala innehållet att kursen ska behandla “skönlitteratur, författad av såväl kvinnor som män, från olika tider och kulturer” samt “centrala motiv, berättarteknik och vanliga stildrag i fiktivt berättande, till exempel i skönlitteratur och teater samt i film och andra medier” vilket är ett enkelt sätt att säga att allt ska vara med fast på en ganska grund nivå. Det kan man säga är kursen Svenska 1:s signum: då det är den enda svenskkurs vissa elever på yrkesprogram läser ska allt tryckas in.
När man ser på kunskapskraven ska elever för ett A kunna “översiktligt återge innehållet i några centrala svenska och internationella skönlitterära verk och annat berättande”, vilket är den litteraturhistoriska biten. Vidare ska de kunna diskutera hur olika verk hänger samman genom “gemensamma teman och motiv” vilket kan anses sammanbinda det litteraturhistoriska rabblandet med de analytiska kraven på att elever ska kunna reflektera “över innehåll och form med hjälp av några berättartekniska och stilistiska begrepp”. De ska kunna använda litteratur som en del av sitt eget kunskapsskapande genom att formulera “välgrundade och nyanserade egna tankar med utgångspunkt i berättandet”. Slutligen ska elever för höga betyg även kunna koppla samman berättelsers innehåll “till allmänmänskliga förhållanden.” Här visar sig ett arv från liberalhumanistisk kritik. Kommentarerna förtydligare vad som menas:
Allmänmänskliga förhållanden är förhållanden som människor kan förstå och identifiera sig med, oberoende av tid och rum. Det kan handla om existentiella frågor om liv och död, kärlek och relationer, sorg, utanförskap eller godhetens och ondskans natur, ämnen som handlar om hur det är att leva som människa – och den erfarenheten delar vi alla. Att lyfta fram dessa och andra allmänmänskliga teman bidrar till en förståelse för att likheterna mellan människor är större än skillnaderna.
Sånt här har jag svårt för då det bygger på förställningen om mänskan som någon oberoende av sitt sammanhang. Det uppmuntrar till en identifikatorisk läsning som blundar för de samhälleliga förhållanden som format litteraturen. Samtidigt förstår jag varför det har lagts i Svenska 1 och hur det är en effektiv pedagogisk lögn. För att inte dra ut alltför mycket får jag återkomma till diskussionen i ett senare inlägg.
Svenska 2 bygger vidare på den grund som Svenska 1 lägger men lägger ett större fokus på litteratur och litteraturhistoria. I det centrala innehållet tillkommer att man ska behandla “teater samt film och andra medier” och “dansk och norsk skönlitteratur, delvis på originalspråk”. Det stora tillägget är den samhälleliga kopplingen:
Relationen mellan skönlitteratur och samhällsutveckling, dvs. hur skönlitteraturen har formats av förhållanden och idéströmningar i samhället och hur den har påverkat samhällsutvecklingen.
Det här är viktigt men luddigt. Det som uttryckligen står är att man ska ta upp skönlitteraturens plats i samhället, vilket innebär litteraturhistoriska studier till någon mån. Den här litteratursynen sitter väl hos mig då den kräver det djup som jollret om allmänmänsklighet saknar. Själv har jag arbetat med epokstudier i Svenska 2, med den utmärkta läroboken Svenska impulser 2 som förlaga, men det är ingenting som ämnesplanen eller kommentarerna förespråkar. Även det litteraturvetenskapliga skärps, då man ska upp “skönlitterära verkningsmedel” samt “centrala litteraturvetenskapliga begrepp och deras användning”. Den vaga formuleringen preciseras av kommentarerna till “berättartekniska och stilistiska medel som har betydelse för det intryck texten gör på läsaren” med metaforik, symbolik, rytm och meter som exempel. För ett A har nivån höjts avsevärt från Svenska 1:
Eleven diskuterar översiktligt stil, innehåll och bärande tankar i skönlitterära verk och författarskap från olika tider och epoker utifrån några få centrala litteraturvetenskapliga begrepp. Eleven ger exempel på litterära verkningsmedel, resonerar nyanserat om dessa och diskuterar utförligt och nyanserat hur de skönlitterära verken förmedlar idéer och känslor samt sätter dessa verk och författarskap i relation till förhållanden och idéströmningar i samhället.
Borta är det identifikatoriska från Svenska 1, ersatt av begrepps- och historiekunskap. I Svenska 3 skruvas det analytiska upp ännu en nivå då det centrala innehållet endast kräver “litteraturvetenskapligt inriktad analys av stilmedel och berättartekniska grepp” samt att eleverna kan använda litteraturvetenskapens begrepp och verktyg. Kraven för A är på en påfallande hög nivå:
Eleven kan göra en fördjupad, utförlig, träffsäker och nyanserad textnära litterär analys av ett tema, en genre eller ett författarskap ur flera perspektiv. I analysen använder eleven med säkerhet litteraturvetenskapliga begrepp och verktyg samt ger stöd för sin tolkning genom väl valda belägg från texterna.
Detta är mer handfast än vad som framgår vid första anblick. Vad som efterfrågas är en djupgående analys enligt konstens alla regler: min tolkning är att man nu gör sig av med knusslet och förväntar sig att eleverna ska genomföra en litteraturvetenskaplig analys efter konstens alla regler. “Textnära” och “väl valda belägg” innebär djupläsning och en förmåga att gå i dialog med texten med hjälp av “litteraturvetenskapliga begrepp och verktyg”. Vidare läser jag en uppmaning att bedriva breda analyser, då elever ska kunna analysera genrer eller författarskap. Fast det inte görs tydligt vilka som är de perspektiv man ska analysera utifrån känns en komparativ textanalys antydd. Ämnesplanen för Svenska 3 ger inga exempel till skillnad från kursen Litteratur som menar att elever kan tillämpa “till exempel postkolonialt, feministiskt eller komparativt perspektiv”. Kommentarerna för Svenska 3 säger ingenting om litteratur och då det nationella provet producerar en “utredande text av vetenskaplig karaktär” ter det sig osannolikt att det kommer ge några riktlinjer för litteraturanalys. Vilka perspektiv som kommer att bli del av Svenska 3 lämnas till lärarkanon: den växelverkan som finns mellan lärares tolkningar och läromedel. Mina egna tankar just nu är att introducera komparativ analys samt de tre stora teoretiska modellerna (marxistisk, feministisk och postkolonial). Eventuellt queeranalys också. Det får bero.
Sammanfattningsvis ska undervisningen ge eleverna såväl litteraturhistoriskt kunnande som litteraturvetenskapliga begrepp och dess användning. Komplexiteten ökar allt eftersom, med en utgångspunkt i en ganska inåtvänd identifikatorisk läsning och ett slutmål i en kritisk/analytisk textnära läsning. Detta fördjupas i varje kurs, med tydliga kopplingar mellan dem.
Med det sätts punkt för den här gången. Det här inlägget kommer vi att återkomma till i de senare diskussionerna för att förankra diskussionen i svenskundervisningen.