Om “Älskade fascism”

Fascismens historiska facit stavas Auschwitz-Birkenau. Dess historia slutade dock inte där, utan fascismen levde vidare i småpartier, förintelseförnekare och gatuvåldsverkare tills dess att nyfascisternas omställning till kulturrasism och islamofobi gav utrymme för deras gift i Europas offentlighet. I Ungern avskaffas demokratin bit för bit och judar och romer har blivit andra klassens medborgare. I det grekiska parlamentet sitter nazister som citerar Sions vises protokoll och har väldigt täta band till landets polisstyrka. I Norge utförde Breivik det värsta anfallet på den nordiska arbetarrörelsen sedan kriget. Här hemma sitter Sd i riskdagen medan nazister tillsammans med fotbollshuliganer gick runt som ett “medborgargarde” och misshandlade invandrare i Stockholms förorter under vårens upplopp. Fascismen är ett välmående och växande hot.

Under våren har ett brinnande intresse för fascismen i vår tid väckts i mig och jag har tidigare läst Lisa Bjurwalds utmärkta Europas skam och Daniel Poohl och Mikael Ekmans aningen inaktuella Ut ur skuggan: en kritisk granskning av Sverigedemokraterna. I våras släpptes Henrik Arnstads bok Älskade fascism vilket innebär att det på svenska äntligen finns ett lättillgängligt översiktsverk som definierar fascismens ideologi och historia. För Arnstad gör varken mer eller mindre än att sammanställa den internationella forskningens försök att definiera fascismens ideologi och hur den har yttrat sig. Detta är en nödvändig avgränsning som tyvärr ibland leder till att den röda tråden blir svår att följa och att vissa nationella rörelser behandlas översiktligt. Som en enkel sammanfattning av fascismens ideologi används forskaren Roger Griffins definition:

Fascism är en typ av politisk ideologi vars mytiska kärna — i dess olika gestaltningar — är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.

Detta är en betydligt mer precis definition än vad som annars brukar användas för fascism. Traditionellt, menar Arnstad, har “fascism” använts som ett skällsord och ideologin har definierats som att det är en negation: anti-socialistisk, anti-demokratisk, anti-feministisk, anti-HBTQ, etc. Det här är en superbra definition om man vill framställa sina motståndare som Voldemort som roar sig med att pissa napalm på husalfer (vilket passade Komintern) men det är inte särskilt fruktbart för en analys av fascismen. Det viktigaste i Griffins definition är orden “folklig” och “nationens återfödelse”. Detta särskiljer fascistiska länder som Mussolinis Italien och Hitlertyskland från konservativa militärdiktaturer som Francos Spanien eller Pinochets Chile.

Fascismen bygger på en ultranationalism som vill sudda ut klasser och ser nationen som den mytiska gemenskapen som i alla tider har hållt samman folkgruppen (på tjugotalet talade fascisterna om raser och idag talar de om “kulturer”, men det är samma innebörd). Denna nation var en gång i tiden storslagen, men har nu förfallit på grund av modernitetens påfund. Genom att besegra de feminiserande normerna som styr samhället kan den egna kulturen återta sin forna storhet och var och en i nationen kommer att leva i harmoni. För Mussolini var romarriket den fallna storheten och genom våldsverkan, krig och lantarbete kunde man besegra det urbana livets feminisering och judifiering av den italienska rasen och föda fram homo fascismus. Sd:s förlorade Eden är det mytiska folkhemssverige och genom att kasta ut alla ovita mänskor samt krossa kulturmarxismens alla ansikten – feminism, antirasism, HBTQ, globalisering, kulturrelativism, fri abort, Åsa Linderborg, etc. – kommer man stoppa islamiseringen av Sverige, som kommer att bli ett harmoniskt land utan några konflikter eller brott. Vad detta innebär är att man inte kan avfärda fascismen som våldsamt reaktionär, utan måste förstå den som utopiskt revolutionär. De fascistiska rörelserna förutsätter folkligt masstöd då de har som syfte att transformera nationen och mänskorna i den; i såväl Italien som Tyskland samordnade fascistpartierna t.ex. idrottsföreningar just för att alla delar av livet skulle inlemmas i dem. Detta innebar också att fascistpartierna i de länder de hade makt var fruktansvärt populära bland befolkningen. Denna definition utelämnar auktoritärt konservativa militärdiktaturer som Francos i Spanien, just eftersom deras målsättning var att behålla den politiska makten i ett fåtals händer och inte syftade till någon nationell återfödelse.

Det är en effektiv definition som låter fascismen definieras utifrån vad den är hellre än vad den inte är. Den underlättar också att förstå de nyfascistiska partier som tar plats i de flesta av Europas parlament. Arnstad utvecklar denna kärna i bokens olika tematiska delar, som bland annat diskuterar fascismens historiska förutsättningar, dess relation till konservatismen samt religion, dess konstruktion av genus genom en idolisering av manlig styrka och våldsamhet samt kvinnligt barnafödande, samt huruvida rasismen är en nödvändig del av en fascistisk ideologi (Arnstad menar “inte nödvändigtvis” men motsäger nästan sig själv). Allting återgår dock till den kärnan som nämnts ovan, genom att Arnstad tar upp hur olika rörelser har anpassat sin ideologi utifrån lokala förutsättningar för att kunna uppnå ideologins kärna. Det finns ingen mening i att jag refererar mer; Arnstads bok är viktig att studera för den som vill förstå fascismen och om man tycker att detta låter intressant bör man söka upp närmsta bibliotek. Följ sedan upp den med Lisa Bjurwalds Europas skam som ger en översikt över de rasistiska och nyfascistiska (även om Bjurwald inte använder den termen) rörelser som verkar i Europa.

Den kritik som bör riktas mot Arnstads Älskade fascism är delvis att den är fokuserad på historien utan att beskriva samtiden och delvis att den är så upptagen med att bena ur ideologin och olika länders förutsättningar att den tappar bort funktionsperspektivet. Det förstnämnda är lätt att ursäkta, eftersom Bjurwalds utmärkta Europas skam fyller den luckan. Det andra är svårare, då det gör att Arnstad tappar bort styrkan i den marxistiska analys som han avfärdar: att förklara fascismens roll i den samhälleliga utvecklingen; realpolitiken i rörelse, så att säga. Ett exempel på en sådan analys av nyfascismen finns på bloggen Utredningen:

Islamofobin är en perfekt överideologi för den förruttnade senkapitalismen. Den motiverar imperialistiska angreppskrig i länder med stora oljetillgångar, den legitimerar förekomsten av ett invandrat låglöneproletariat med muslimsk majoritet och den flyttar fokus från verkliga sociala konflikter till uppdiktade motsättningar. Samtidigt sker en återkopplingseffekt, när samhällen anser att det är rimligt och förnuftigt att bomba sönder muslimska länder eller tilldela muslimer de sämsta arbetsuppgifterna så underbyggs islamofobin.

Precis som den nazistiska antisemitismen så kombineras dagens islamofobi med ett hat mot arbetarrörelsen och marxismen. Nazismens judebolsjevism motsvaras av nyfascismens teori om en islamistisk-kulturmarxistisk allians. Fascismens sociala roll är den samma, att i tider av hårdnande klasskamp agera som härskarklassens våldsamma försvarare.

Denna analys ger ett helt annat perspektiv än det rent historiska hos Arnstad som beskriver fascismens ideologi och långsiktiga mål, men inte pekar ut någon möjlig väg framåt. Den konstaterar att nyfascistiska partier sitter i snart samtliga Europas parlament men förklarar inte hur denna utveckling kan bemötas. Det historiska misstaget Arnstad tar upp var att konservativa och liberaler släppte in fascistiska partier för att stänga ute vänsterkrafter, vilket gav partierna utrymme för sin politik. Samma dynamik gäller ännu, som exemplet Danmark visar med all tydlighet, men det räcker inte som förklaring. I Sverige har fascismen, trots en blek existens under hela 1900-talet, lyckats segla in i riksdagen trots att de andra partierna utestängt dem (även om vissa partier har lånat av deras idéer). På detta har Arnstad ingen förklaring (till skillnad från Greider).

Det är emellertid viktigt att ifrågasätta huruvida Utredningens förklaring stämmer. Som Arnstad diskuterar var inte ett fascistiskt styre affärsmännens önskan, utan kapitalet föredrog en auktoritärt konservativ ledare som saknade planer på att omskapa nationen. Fascistiska stater var bara att föredra framför socialistiska. Även Hitler verkade hålla den synen, då ockuperade länder huvudsakligen fick auktoritärt konservativa regeringar i de fall då de traditionella eliterna samarbetade med nazisterna, som i Ungern och Vichy. Arnstad menar att Hitler ville ha fungerande krigsmakter, inte nationella återfödelser, och att samma gällde även för kapitalet. Samtidigt diskuterar han ingående hur stormtrupperna i alla länder med nämnvärda fascistiska rörelser våldsamt gav sig på socialistiska rörelser, även i länder som Finland och Spanien där de renodlade fascisterna (Lapporörelsen respektive Falangisterna) aldrig själva kom till makt. Kommunismen, eller judebolsjevismen i nazistiska termer, stod för modernitetens alla negativa aspekter som behövde utplånas. Samtidigt var det den enda andra rörelsen som kunde mobilisera en bred folklig uppslutning och därför utmanade fascisterna i fråga om medlemsbas. Det är svårt att avfärda fascismen som helt igenom revolutionär och därför inte av värde för kapitalet. Arnstads och Utredningens metoder är ingalunda motsägelsefulla utan förstärker snarare varandra. Emellertid måste jag fördjupa mina studier innan jag vill påstå någonting definitivt.

Att läsa om fascismens historia och ideologi är intressant och ögonöppnande, men som Arnstad skriver är fascismen idag starkare än vad den har varit sedan kriget. Ideologin ger en bakgrund men det är när den översätts till realpolitik man ser ideologins roll och hur den kan motverkas, vilket är vad som verkligen behövs. Denna realpolitiska roll utelämnar tyvärr i mångt och mycket Arnstad. Älskade fascism är värdefull för att man ska få en förståelse för ideologins bakgrund men då fascismen inte är ett avslutat kapitel får ens studier inte sluta där. Mina egna studier fortsätter med att läsa färdigt Mattias Gardells Islamofobi samt sätta upp Andreas Malms Hatet mot muslimer, som Utredningen säger sig ha baserat mycket av sin analys på, på min läselista inför framtiden.

5 comments / Add your comment below

  1. Förtydligande: I alla fall där det står “Arnstad skriver” är det för bekvämlighetens skull. Arnstad påstår ytterst lite själv och sammanfattar huvudsakligen forskning på området och vad internationella forskare skrivit. Hade det här varit en vetenskaplig publikation hade det stått något i stil med “Arnstad refererar Griffin som menar att”, men jag ides inte vara så genomgående. Arnstad är väldigt god på att underbygga allting med hänvisningar.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *