Nya bekantskaper, del 2. Två biografier.

Att många, speciellt ungdomar, finner faktiska livsöden så mycket mer intressanta än fiktioner har jag aldrig riktigt förstått. Den inställningen dock lite för ett par år sedan av Orwells makalösa Homage to Catalonia, som tog mig på sängen och fick mig att fundera över biografins möjligheter. Nyligen har jag läst två biografiska böcker, den ena en mer akademiskt lagd biografi och den andra en självbiografisk skönlitterär skildring. Av ett sammanträffande har de bägge handlat om välfärdssveriges baksidor.

Journalisten Lawen Mohtadi beskriver i Den dag jag blir fri den svensk-romska författarinnan och aktivisten Katarina Taikons livsöde och släktbakgrund, utifrån ett gediget bakgrundsmaterial bestående av intervjuer med hennes syster, samt utredningar från statliga instanser. Katarina Taikon stod under 50-, 60- och 70-talet mitt i kampen för svenska romers rätt till utbildning och fast boende; rätten att bli inkluderad i folkhemsbygget, medan det svenska samhället utestängde dem. Det är viktig läsning, då det ger det romantiserade folkhemmets bortglömda skuggsida. Att läsa hur dåtidens socialdemokratiska utredare argumenterar utifrån samma fördomar som dagens sverigedemokrater ger ett perspektiv på hur långt antirasismen har kommit. Nedslående är dock att inse att vår integrationsminister idag har samma syn på östeuropeiska romer, som sossarna som utvisade asylsökande franska romer -69. Diskrimineringen mot romer är en av Europas stora orättvisor, och när Mohtadi beskriver de större historiska händelserna sugs man in; när hon beskriver hur Europas romer påverkades av Förintelsen måste man ta pauser efter varje stycke för att orka fortsätta. Tyvärr är inte delarna som behandlar Katarina Taikon personligen lika intressant skrivna, då det finns en akademisk torrhet i språket. Det är en intressant bok, men inte väldigt lockande att läsa.

På rent litterära meriter uppskattade jag Åsa Linderborgs Mig äger ingen betydligt mer. Det är en fantastisk bok, där Linderborg skönlitterärt skildrar sin uppväxt med sin far, en ensamstående, alkoholiserad härdare vid metallverken i Västerås. Boken handlar om hennes far, och när Linderborg talar om sig själv eller någon annan är det för att göra porträttet av honom tydligare. Det är en makalös personskildring, och samtidigt en makalös klasskildring. Hennes far är kommunisten som håller på Sovjet i hockey, betonar att Åsa är född på Kubas nationaldag och talar om det klasslösa samhället med henne, samtidigt som han inte ens vågar skriva under sina checkar med rött bläck av rädsla för att bli avslöjad och tappa jobbet. Styrkan är att Linderborg aldrig blir anklagande, ursäktande eller sentimal, utan lyckas skriva förhållandevis neutralt om en pappa med djupa brister, men som samtidigt gjorde vad han kunde. Hon ger honom upprättelse utan att försköna honom, och även om man som läsare aldrig förstår honom bättre än vad Linderborg själv gör infinner sig allteftersom en väldig förståelse. Samtidigt är det en berättelse om de som var trötta på det uppfattade klassamarbetet i välfärdsbygget och drömde om någonting bortom socialdemokratins folkhem. Även som ett tidsdokument är boken intressant.

Tidigare i år läste jag dessutom Eyvind Johnsons Vinterresa i Norrbotten, som jag också uppskattade. Den har gemensamt med Mig äger ingen – och Homage to Catalonia – att det är en skönlitterär skildring som har en biografisk grund, hellre än en akademisk redogörelse.

Kommentera inlägget