Är kendo “träning” eller “motion”?

I ett inlägg på Copyriot värjer sig Rasmus Fleischer mot Greiders vurmande kring långdistanslöpning, men mer intressant också mot begreppet “träning” i största allmänhet (specifikt mot ekonomin kring träning, men för den här diskussionens syfte kan vi utelämna det). Fleischer ställer upp en motsättning mellan “träning” och “motion”:

Nuförtiden får man inte motionera utan att det ska kallas för “träning”. Vi måste vägra ta del i detta motbjudande språkbruk.
Träning syftar på en instrumentell aktivitet, vars syfte är att uppnå ett visst resultat vid senare tillfälle (t.ex. en tävling). […] Detta är vad jag vänder mig mot.
Motion är ett mycket bredare begrepp. Här förutsätts ingen åtskillnad mellan mål och medel. Kroppsrörelsen kan t.ex. syfta till att få en stund att tänka ostört, titta på naturen och sedan sova bättre. Långdistanslinjen bör handla om motion – inte om träning.

Fleischer diskuterar egentligen det här ekonomiskt, men jag lämnar den diskussionen hädan och tar bara uppdelningen i träning/motion och motivationen bakom detta (se alltså detta inte som ett sätt att diskutera med Fleischer, utan att jag lånar en uppdelning som kan användas för att tala om någonting helt annat).

Nå. Det intressanta är att tala om syftet med ens kendoutövande; om det är tävlingsframgångar och graderingar som driver, eller om utövandet är ett mål i sig. När det kommer till budo blir det svårt att särskilja dessa begrepp, speciellt en förhållandevis tävlingsinriktad gendai budo som kendo. Kendons fem pelare – kihon, kata, keiko, shiai, shinsa – syftar alla mot både “träning” och “motion”. En tävlingsinriktad kendoka kan öva kata för att genom dess principer bli skickligare på matchkendo. En motionsinriktad kendoka kan tävla för att lära sig vad hen ska förbättra i sin kendo. Utövarens syfte är vad som avgör var fokus hamnar.

Personligen ligger jag närmare motionsinställningen, som har gensvar hos Musashi:

Even a thousand-mile road is walked one step at a time. It is the duty of a warrior to study this art without hurry and practise it over the years. Try to defeat today what you were yesterday, defeat lesser men tomorrow, and stronger men the day after. […] Practising a thousand days is said to be discipline, and practising ten thousand days is said to be refining.

Budo bygger ju på ett kulturellt arv från japansk zen, där görandet är viktigare än målet. Den viktigaste jag lärt mig av kendo är att man aldrig är fullärd, oavsett hur länge man tränar. Det är oviktigt hur duktig man är; det viktiga är att man anstränger sig och blir bättre än vad man tidigare var. Samtidigt kan den här inställningen kan vara en anledning till att jag är dålig på att pressa mig mot riktiga framsteg, rent tävlingsmässigt. Jag har ingenting emot att förlora en match, så länge jag förstår varför, och känner heller inget behov att bli bättre än någon annan. Det är inte den bästa attityden för att utveckla sin kendo; Musashi var knappast någon zenflummare, utan var väldigt medveten om att kenjutsu var ett disciplinerat system för att döda folk:

The true way of swordsmanship is to fight opponents and win the fight. Can it be anything other than this?

Just det citatet hittade jag ett par kvällar innan min sandan-gradering. Det lugnade och gav mig ett fokus som jag bar med mig och hjälpte mig att klara graderingen. Jag släppte tanken på att göra allting perfekt och fokuserade istället på att göra en bättre keiko än min motståndare, och allting föll på plats. Att kunna framkalla det ensidiga fokuset oftare hade nog hjälpt till att utveckla min kendo nämnvärt.

Just därför säger min magkänsla att samtida kendo inte går att passa in i antingen “träning” eller “motion”, utan att en del av dess essens går förlorad. Samtidigt kan man betona olika delar olika mycket. Jag känner att jag har svårt att hitta någon riktig slutsats här. Kan eventuella kendoutövare hjälpa mig? Vad är syftet med er kendo? Kan ni känna igen er i den här uppdelningen jag diskuterar, eller är det strunt?

3 comments / Add your comment below

  1. Ett förtydligande: jag är medveten om att jag och Fleischer talar om olika saker. Copyriot-inlägget värjer sig mot att “träning” är någonting som inhägnas av appar, företag, gym, o.s.v. och förespråkar “motion” som någon sorts träningsallmänning. Det är inte vad jag talar om här. Jag vulgotolkar Fleischers uppdelning för att kunna diskutera kendo, inte för att argumentera emot honom. Jag har uppdaterat inlägget för att göra det tydligt. 🙂

  2. För mig så kan löpning vara både träning och motion enligt den beskrivning som du citerar. Det finns ett övergripande mål med att jag springer, att bli bättre på att springa och få en bättre tid på nästa fysprov. Men vissa gånger så har jag ingen förutbestämd distans eller något tidskrav utan lunkar på. Det kan vara för att det är fint väder, för att tänka på något annat eller bara för att lugna ner en rastlös kropp.

    Men kendo skulle jag aldrig kunna se som motion i den bemärkelsen trots att jag verkligen inte elitsatsar eller ens är särskilt tävlingsinriktad. För även om målet inte finns i form av en slutgiltig, mätbar prestation så är det för mig helt meningslöst att “leka kendo” om det ens är möjligt. Jag tror att det kallas Chanbara.

    Även om kendos grundelement visar upp olika sidor så ligger kendons grund i konfrontationen mellan två personer. Det handlar om att komma förbi sina egna begränsningar för att besegra motståndaren. I dess ursprungliga form så är du antingen ensam vinnare eller död. Din presation vägs alltid mot din motståndares och du kan aldrig helt skilja de två från varandra. Det är inte för inte vi ställer oss i kö för att få enorma mängder pisk av en tillsynes skröplig äldre herre istället för att välja en enklare motståndare.

    Det är det perspektivet som formar kendo. Du ska inte bara vara bättre än din motståndare, du ska vara bättre än du var igår. Vi gör inte 1000 suburi för att vifta med shinaien 1000 gånger. Vi gör 1000 suburi för att göra 1000 bra hugg. Vi gör inte 100 acceptabla men-hugg för att vi hoppas på att motståndare ska tröttna. Vi gör 100 perfekta men-hugg för att bara ett av 100 kommer vara nog bra när det verkligen gäller.

    Så jag skulle vilja påstå att kendo har ett uttalat träningsperspektiv. Själva ordet keiko betyder just träning, studie eller övning. Även om man inte hela tiden mäter sig mot andra så är man i en ständig kamp mot sig själv. Eller som internationella kendoförbundet beskriver det det.

    “The concept of Kendo is to discipline the human character through the application of the principles of the Katana (sword)”

    Men det betyder inte att man inte kan njuta av processen, för en process är vad det är. Det nog det som gör att många slutar men vissa blir kvar.

    1. Intressant att läsa. Jag håller med, i allt väsentligt, men du var bättre än mig på att sätta ord på det.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *