En tanke som jag har haft med det här året är att läsa bredare och bekanta mig med genrer som jag annars inte läser speciellt mycket av. Mina anledningar är två: å ena sidan är det bra att som lärare vara bekant med populärlitterära genrer, vilket är just dem jag läser väldigt lite av; å andra sidan är en bred bildning sin egen belöning. Jag kommer därför beta av lite oväntade val allt eftersom, men inleder med svensk ungdomslitteratur, i form av Jenny Thydells bok Ursäkta att man vill bli lite älskad. Thydell blev jag varse om i samband med att många av mina elever talade varmt om hennes tidigare bok I taket lyser stjärnorna, samt om filmatiseringen. Då hennes senaste bok, Ursäkta att man vill bli lite älskad, var ute på bokrean passade jag på att slå till.
Det är en berättelse om Nora Jonasson, en helt vanlig tonåring, som livet inte riktigt går bra för. Hon lägger huvudet i knäet på en kille som inte vill hångla med henne, hon bränner sina chanser med en kille som vill ha henne, blir ihop med en som det sedan visar sig att hon inte är intresserad av, och så vidare. I centrum för boken är dock inte pojkar, utan relationen till hennes bästa kompis Lisa. Deras djupa vänskap återberättas genom konstanta återblickar till alla tillfällen då de tidigare stöttat varandra, och är, utan att överdriva, en av de finaste vänskapsskildringar jag har läst. Den stora och tärande konflikten är när Nora omedvetet bryter upp Lisas förhållande med pojkvännen, vilket leder till att Lisas och Noras förhållande också bryter samman. En stor del av boken är Noras utforskande av sina minnen om den där festen och samtalet med Lisas kille. Vad sade hon egentligen på balkongen? Varför sade hon det? Varför säger hon alltid de grejer killar vill höra från tjejer, för att de ska tycka att hon är intressant och inte som alla andra tjejer? Berättelsen utforskar jobbiga vardagshändelser och är pinsam, som svensk ungdomslitteratur ofta blir, men Thydell har en förståelse för ungdomspsykologi och en skrivteknik som gör att man skymtar ett väldigt djup i figurerna. En charmig aspekt med romanen är att den är väldigt självmedveten, där en höjdpunkt kommer nära slutet: precis där vändpunkten borde komma och konflikten lösa sig bryter Nora den fjärde väggen och säger direkt till läsaren att man ska släppa sina förväntningar. Det fungerar förvånansvärt väl, då boken byggt upp just de förväntningar som också avfärdas.
Handlingen är i sig inte speciellt begeistrande. Den är charmig, men ingenting speciellt gripande för mig som vuxen läsare (hur den tänkta målgruppen uppfattar den vet jag ingenting om). Vad som däremot hela tiden slog mig var hurpass modernistiskt Tydell skriver. Språket är väldigt talspråkligt, med ett slappt tilltal, slang, lös grammatik, medvetandeströmmar, och avsnitt skrivna som ett teatermanus. Några tankar på korrekthet tillåts inte hindra det fria lekandet med språken, som glädjande nog aldrig kommer i vägen för förståelsen. Stilitiskt är det en av de mer sofistikerade romanerna jag har läst i år, vilket överraskade mig såpass att jag inte insåg det förrän halvvägs igenom romanen.
Detta var en god ny bekantskap.