“Orsinian Tales”, av Ursula K. LeGuin

Emedan det finns många skickliga författare som skriver science fiction och fantasy är det få jag känner till som dessutom är skickliga på att skriva ofantastik, precis som vice versa. En av dem som verkar kunna skriva allting, från fantastik till ofantastik, poesi och essäer, är Ursula K. LeGuin. Det senaste året har jag insett att man kan plocka upp vad som helst som har hennes namn och bli nöjd med vad man får. På SFbok i samband med årets GothCon-resa plockade jag således spontant på mig novellsamlingen Orsinian Tales, som sedan blev påsklovsläsning. Det korta utlåtandet är att det är en bra och trevlig novellsamling. Min läsupplevelse blev dock ruckad av att jag till en början kände mig lurad av vad baksidestexten lovade:

Orsinia… A land of medieval forests, stonewalled cities, and railways reaching into the mountains where the old gods dwell. A country where life is harsh, dreams are gentle, and people feel torn by powerful forces and fight to remain whole.

Mina tankar efter att läst det där var fantasy, om än lågmäld och kanske steampunkig sådan. För all del, baksidestexten placerar novellsamlingen inom “mainstream fiction”, men i kontexten gjorde det snarare att jag förväntade mig magisk realism än omagisk sådan, vilket det är. Efter att ha gått in i boken med felaktiga förväntningar blev jag lite sned innan jag ställde om; det är tur att LeGuin skriver så bra, annars vore det tänkbart att jag stängt igen boken på pin kiv.

Baksidestexten ljuger dock inte när den säger att boken handlar om Orsinia, vilket visar sig vara ett fiktivt land någonstans i östeuropa. Inte ett vagt östeuropa, där Budapest bara nämns i förbigående för att ge någon vag känsla av geografisk position, utan ett östeuropa som känns gripbart. De olika novellerna utspelar sig under spridda tider, många under nittonhundratalet, där historiens vingslag slår tungt. Novellerna som utspelar sig efter Kriget har sin plats i en östdiktatur och mellankrigstidsberättelserna har en lättsam uppgivenhet som, inser jag när jag skriver detta, påminner mig om Kafka. Två noveller står ut: The Barrow, som utspelar sig i mitten av 1100-talet och The Lady of Moge, i mitten av 1600-talet. Dessa två, som kan tänkas vara där för att ge en historisk tyngd till Orsinia, står tyvärr ut genom att de blir för avlägsna från vår en trovärdig vardag; där skiner LeGuins fantasybakgrund igenom. Denna fantasykänsla står i kontrast till de övriga novellerna, som i sitt vardagliga fokus, sin vilja att göra det vardagliga till någonting att berätta om, påminner om Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad.

De noveller som samlas i Orsinian Tales publicerades ursprungligen under 70-talet, ganska tidigt i LeGuins karriär, vilket också märks. De modernistiska inslag, de formexperiment, långa poetiska meningarna och staplade beskrivningar som finns i även de tre första Earthsea-böckerna, står här i full blom. Tidigare i vår läste jag den fantastiska långnovellen The Wild Girls och med den i minnet blev språkets karaktär en smärre chock för mig. LeGuin är ju en fantastisk stilist som kan hantera dessa ordlekar, men effekten blir att berättelsens status som berättelse ställs i första hand; jag som läsare får en relation till berättaren, snarare än figurerna. Jämfört med den ganska karga och utlämnande prosan som hon använder för att mästerligt skildra Geds och Tenars äktenskap i The Other Wind är det som att läsa en helt annat författare. Den LeGuin som skrivit Orsininan Tales är yngre, hungrigare, tydligt påverkad av sextiotalet och inte lika säker på sin intrig och sina figurer. Jag nämnde Kafka tidigare, vilket är ett namn som slängs runt allt för lätt i jämförelsen. Det är inte en dum jämförelse i det här fallet, men det är inte modernisten eller existentialisten Kafka som känns igen här. Det är hans miljöer, hans Prag och Östeuropa, som gör sig påminda i de här texterna och jag kommer ibland på mig själv med att tänka att Gregor Samsa skulle kunna vandra längs Krasnoys regntunga gator på väg till sitt jobb.

Svagheten i novellsamlingen är figurerna, som alla flyter samman. Samtliga noveller handlar om kärlek, som här på en och samma gång är både omöjlig och pragmatisk. Detta centrala tema behandlas väl och LeGuin hemfaller aldrig åt sentimentalism, men figurerna är inte mycket mer än pjäser för att agera ut intrigen. Det är i och för sig ett inslag som jag tycker återkommer i mycket av LeGuins litteratur; där fokuset får ligga på kulturen, hellre än individerna i sig. På samma sätt som samhället och politiken i The Dispossessed är betydligt mer långlivat än Shevek försvinner namnen på figurerna här fort, medan landet Orsinia och staden Krasnoy, med dess regntyngda, grå gator lever kvar.

Precis som resten av Orisinia är detta gator som inte finns, men LeGuins Krasnoy smälter i mitt huvud samman med Kafkas Prag, Fogelströms Stockholm och, till min överraskning, Dostojevskijs S:t Petersburg, städer som nästan finns, men inte riktigt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *