För ett par år sedan skulle jag utan att tveka säga att Finntroll var mitt favoritband. Idag skulle jag säga att de är ett av mina favoritband, men jag håller fast vid att plattan Ur jordens djup är den bästa folkmetallplattan som har gjorts och att Visor om slutet är världens bästa… vettefan vad det är för något egentligen, men den är fruktansvärt bra.
I dagarna har Finntroll släppt sina nya skiva Blodsvept. Jag har varit avvaktande inför den här skivan, då jag tyckte att Nifelvind, den förra, var en av deras svagare plattor, med undantag för vissa låtar. Å andra sidan är det svårt att följa ett mästerverk som Ur jordens djup.
Det här en första genomlyssning och jag har skrivit ner mina intryck när jag har lyssnat igenom skivan för första gången. Med undantag för låten Blodsvept har jag inte hört någonting tidigare och har inte omarbetat intrycken någonting nämnvärt under senare genomlyssning.
För att ge en kontext: jag gillar Finntroll för att de är uppfinningsrika och vidgar musikaliska perspektiv. Jag tycker de är som bäst när de experimenterar med oväntade instrument, taktarter och bryter mot förväntningarna som genren ställer. Jag gillar när de struntar i vers-refräng-vers-refräng-brejk-refräng-modellen och istället har en lösare struktur. Jag älskar att de kan gå från ett ösigt dödsmetall ompa-ompa till mer storslagna melodier med långa klaviaturackord och melodislingor och gifta dem samman så att de går in i och förstärker varandra hellre än känns som frikopplade delar. När jag tänker på Finntroll i sitt esse tänker jag på låtar som Midnattens widunder, Aldhissla, Slaget vid Blodsälv, Födosagan, Korpens saga, En mäktig här, Nedgång, Under dvärgens fot och Den sista runans dans. Det är genom det perspektivet jag kommer att diskutera den här plattan. Värt att nämna är också att jag skiter fullständigt i texterna vid den här genomlyssningen och fokuserar på musiken; jag antar att Finntrolls texter håller en hög nivå som vanligt.
Blodsvept
Skivan består av elva låtar som avhandlas i tur och ordning. I slutet ges ett sammanhållet intryck. Jag bäddar in en youtube-video med hela plattan, så kan ni hänga med mig i lyssnandet under tiden ni läser. Det är vissa låtar som ännu inte finns uppe som enskilda stycken på Youtube, så vi kör såhär istället. Hela plattan är ungefär 43 minuter, så avsätt kanske en timme för en full upplevelse:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=DeJBT4ITnZc]
Finntroll är signade på Century Media, så plattan finns säkert på Spotify för er som använder sånt. I wouldn’t know.
1. Blodsvept
Skivan börjar med mullrande steg och grymtningar. Träd som slits upp med rötter. Ett fasansfullt vrål. Därefter kommer musiken igång: fyrtakt och instick från klaviatur. I övrigt klickar inte versen för mig, men efter första refrängen lyfter den. Dödsmetallpartiet lämnar väg till en akustisk som leder in i ett storslaget stick som låter väldigt mycket Moonsorrow och för tankarna till den tidigare klassikern Aldhissla. Första halvan av låten oövertygar, men andra halvan lyfter. En god första låt och en bra start.
2. Ett folk förbannat
Introriffet skriker black metal och låten behåller en rivande nerv. Versen och bryggan leker vilt med instrumentinstick och låten har en väldigt ombytande karaktär. Den är vild och rivande, men samtidigt lekfullt folkig. Någonstans mellan de två mästerverken En mäktig här och Nedgång. En god fortsättning på plattan och en riktigt bra låt. Väldigt stark och lekfull, samt fylld av spelglädje.
3. När jättar marschera
Tung och väldigt aggresiv inledning, som öppnar upp sig i vad som först är en storslagen brygga med Monkey Island-vibbar och därefter en hård folkbit som mest påminner om fyrtaktsfolk som Månegarm. Låten lyfter verkligen under den långa bryggan där Vreth radar förbannelser över mänskofolket och fortsätter starkt ända till slutet. Det som verkligen lyfter låten är ackordsföljderna i bleckblåset. Väldigt fet låt. Inte det bästa de gjort, men jag känner att den vore väldigt bra live.
4. Mordminnen
Trumintrot för tankarna till Over the hills and far away, men de tankarna försvinner när de swängiga bleckblåsinsticken sätter igång. Låten är fruktansvärt charmig. Trummorna lägger en jämn takt och melodin ligger i sången och alla andra instrument lägger instick på synkoper. Det funkar väldigt väl och låten känns typiskt Finntroll som gör sin egen grej. Bleckblåset för mina tankar till LeChuck’s Revenge och hans swängjäng, vilket inte alls är en dålig jämförelse. Låten bryter mot de tidigare och med all rätt. Bäst hittils; starkast och mest tydligt sin egen.
5. Rösets kung
Rakt in i första versen, som består av fyrtaktsdöds med folkinslag, som övergår i en akustisk halvvers. Låten manglar på i samma mak, med lite finurliga synkoperingar i trummorna och ett akustiskt brejk senare. Mitt största intryck från låten är att den hade lyfts betydelsefullt av en akustisk fiol hellre än syntinstick. Habilt, men säkert. Drar tankarna mer till Turisas och Månegarm än Finntrolls tidigare storheter.
6 Skövlarens död
En viskande inledning som bygger upp mot en lugnare och mer storslagen sång. Halvvägs genom låten kommer ett alltför tydligt brejk som inte tar vara på den uppbyggnaden som skett under låtens första halva. Fyra femtedelar in kommer – av alla saker – ett shreddande gitarrsolo, som känns helt malplacerat. Habila delar, men helheten hänger inte riktigt samman. Svagast hittils.
7. Skogsdotter
Ett galopperande intro ger löfte om en lekfull folkton. Snabba ompa-ompa-trummor och thrash-inspirerat ös. En banjo ligger plinkande och känns till en början konstig, men efter en halv vers är den där, så jävla bra, och det är svårt att tänka sig låten utan den. Andra halvan lyfter ur thrashöset tills först baktaktsös och därefter ett riktigt eklektiskt och svängigt storslaget komp. Låten öppnar upp thrash-öset till ett swängigt inslag som jag tror kan vara asfett live. Slutacckordet fade:ar över i nästa låt…
8. Häxbrygd
Som börjar med att lyfta fram en jävla theremin. Den har tittat in tidigare, men det är först nu den äntligen får ta center stage. Låten drivs helt av charmiga riff, med välfungerande ackordsövergångar. Riffen förstärks av små ändringar i gitarrljudet och bleckblåset som gör instick hela tiden som sitter helt rätt. Det akustiska brejket funkar helt och slutet klickar med det som byggts upp. Väldigt bra. Kanske plattans bästa låt hittils, mycket för att den är så rak och punkig i känsla. Less is more.
9. Två ormar
Lekfull start med ett långsamt om-pa, om-pa som går över i en hård dödsmetall. Karnevalsvibbarna från Under bergets rot gör sig påmind och när det övergår till ett lugnare parti bär slagverket fram musiken magnifikt. Jag är inte övertygad av dödsmetallpartierna, men resten sitter som ett smäck.
Inte den bästa låten, men kanske den som tydligast är fylld av spelglädje och uppfinningsrikedom. Den är rolig att höra på bara för den sakens skull.
10. Fanskapsfylld
Öppningen utlovar lite välbehövt mangel och låten infriar. Första halvan är tungt folkmangel med samma vibbar som Korpens saga, men brejket halvvägs genom låten öppnar upp och blir mer storslagen. Tankarna går närmast till Slagbröder, och det är välkommet. Låten återgår till första formeln för slutet, vilket är lite tråkigt, men nödvändigt för en treminuterslåt. Banjoplinkandet som framträder fram emot slutet lyfter stycket till avslutningen.
11. Midvinterdraken
Vintervindarna sliter fram över vidderna. En… klarinett? Faggott? spelar en lunkande melodi som dödskompet krokar in i med ett vrål. Första versen är jag fundersam på, men därefter manglar låten vidare i storslagen stil fram till slutet. De sista ropen klingar bort medan klaviaturens långa slutackord ligger kvar. En ensam fågel skriker. Musiken öppnar sig mjukt mot världsrymdens svarta djup och klingar ut.
Sammanhållet intryck
Jag gillart! Blodsvept är ett tydligt steg upp från Nifelvind, även om jag inte tycker att den kommer upp i Ur jordens djups storhet. Vissa av styckena är riktigt bra och det är ingen låt som är en tydligt stinkare, vilket är härligt. Genomgående präglas plattan av en spelglädje och uppfinningsrikedom som är härlig att höra. Det är inget stycke som följer en tydlig modell helt och fullt och det experimenteras med kompändringar, swängigt bleckblås, banjoplinkande, akustiska sektioner, o.s.v.
Min magkänsla är att Blodsvept är något av en egen best och att jag måste låta den mogna lite för att låta den stå på egna ben, hellre än i relation till Ur jordens djup. De musikaliska experiment som inte riktigt funkade på Nifelvind har här fått mogna till sig. Jag tror att skivan kommer att växa på mig.
Rot ‘n troll!