Strax efter nyår började jag skriva på det här inlägget, men det blev liggande halvfärdigt. I samband med att jag beslutade att föra statistik över lästa böcker här på bloggen dammade jag av det här inlägget. Det är lite sent att skriva bokslut i februari, men vem bryr sig egentligen? Det är trots allt bara en genomgång av årets höjdpunkter.
–
Ännu ett år har nått sitt slut, och som är brukligt ska man gå igenom det gångna året för att kunna lämna det bakom sig, samt ta med sig lärdomarna man har dragit. Eftersom jag är intresserad av kultur – och läsning speciellt – brukar jag anteckna när jag läst saker, så att jag får statistik på det. 2012 års slutgiltiga siffror blev följande:
Skönlitteratur: 31
Sakprosa: 10
Seriealbum: 29
Rollspel: 4
Totalt avslutade jag 74 böcker (plus en drös noveller, artiklar, halvlästa akademiska böcker, och påbörjade böcker jag skitit i, osv.). Jag tänkte få diskutera några av årets höjdpunkter, böcker som har stått ut och jag är tacksam för att jag läst:
Earthsea
Folk som har träffat mig AFK vet att jag inte har kunnat hålla käft om Earthsea-böckerna sedan dess att jag läste dem i våras. Jag har tidigare läst A Wizard of Earthsea i svensk översättning för ett par år sedan, men det var först nu jag läste serien i sin helhet och, än viktigare, på engelska. Att det är bland den bästa fantasyn – och bland de bästa böcker överhuvudtaget – jag läst är klart, och jag har gått omkring som ett nykonverterat rello och försökt trycka dem på folk. LeGuin har varit en av mina favoritförfattare sedan The Dispossessed skakade om min föreställningsvärld på gymnasiet, men det är först nu jag insett precis hur bra hon verkligen är. Världsbyggandet är mästerligt, men det som utmärker LeGuin är hennes stilistiska förmåga, speciellt i The Tombs of Atuan och The Farthest Shore, samt hennes otroliga personporträtt i Tehanu och The Other Wind.
Njals saga
Av alla böcker jag läst under året har ingen som har skakat om mina tankar på formspråk som Njals saga. Det kärva språket och sagans historieberättande dramaturgi är otroligt effektivt, och hellre än att det känns som att man läser en uttänkt och planerad roman känns det som att man läser en historieberättelse om verkliga mänskor som lever sina öden. Snabbt vänjer man sig vid det isländska samhällets logik och börjar förutse hur konflikterna kommer att utvecklas, samtidigt som man förstår varför det inte går att undgå. Sagan är fylld av grymhet, orättvisor och resonemang som är helt främmande för dagens läsare, vilket också är dess styrka; den ger en inblick i det isländska psyket utan några som helst onödiga förklaringar eller utläggningar. Det kärva språket är effektivt och gör att handlingen viner fram i en rasande fart och sätter en i en allvarlig sinnesstämning som dröjer sig kvar. Direkt efter Njals saga läste jag Fitzgeralds The Great Gatsby, men kunde inte för mitt liv uppskatta den; modernismens bildspråk och poetiska utsvävningar verkade efter sagans kärva allvar som ett substanslöst waller.
Galago-kretsens serier
Hur jag har kunnat missa den svenska politiska seriescenen är bortom mig, men under ett besök i Umeå läste jag Nanna Johansson Välkommen till din psykos och Liv Strömquists Ja till Liv! och var helt såld. Sara Granérs All i want for christmas is planekonomi var också riktigt bra, men stod sig inte riktigt mot Strömquist. Nåja, mina ögon öppnades för vilken skatt jag har missat. Det är sällan konstnärligt beundransvärt, men behållningen ligger i den klarsynta och ofta elaka satiren. Att serierna funkar är också för att de inte mjäkar till det politiskt, utan står med bägge fötter långt ut åt vänster. Nå, det har lett till att jag har avlagt prenumeration på Galago, har lagt till ett gäng serieböcker på “vill ha”-listan och har Strömquists fantastiska kalender Månadens moderat på väggen. Min present till er: Liv Strömquists serie om Ayn Rand och Atlas Shrugged, Annie Lööfs favoritbok.
George Orwells essäer
2011 läste jag Homage to Catalonia och fick upp ögonen för vilken mästerlig sakprose-författare Orwell är. 2012 har jag bekantat mig med hans essäer, vilket var lejonparten av vad han skrev. Jag har kommit över en utgåva där hans samtliga essäer är samlade i två volymer: Critical Essays och Narrative Essays. Efter att ha arbetat mig igenom den tidigare, som huvudsakligen består av litteratur- och kulturkritik från en socialistisk synvinkel, har jag gång på gång blivit slagen av vilken fantastiskt skärpt kritiker Orwell var. Han har knivskarp analysförmåga och är fenomenal på att sätta in verk i sina historiska och politiska kontexter, utan att någonsin linda in sig i komplexa resonemang eller politisk terminologi. Orwells klarhet, både i språk och analys, är beundransvärd och häpnadsväckande.
Läslöften inför 2013
– Jag ska läsa fler av Liv Strömquists serieböcker.
– Jag ska ta ut prenumerationer på tidskrifter och följa dem noggrannare.
– Jag ska läsa fler icke-europeiska författare.
– Jag ska läsa mer sakprosa, speciellt om politik.
– Jag ska läsa mer barn- och ungdomslitteratur. Nu när jag kommer ut i skolvärlden på rikt är det bra att ha bred kunskap.