Om juden Shylock

Att en berättelse är lika beroende av läsaren som av författaren ses nog som en djärv åsikt, men att en pjäs är djupt beroende av sina skådespelare skulle nog få säga emot. Egentligen är inte det första påståendet mycket djärvare; poesi är ju vad som uppstår när läsaren möter texten, för att parafrasera Borges. Att läsaren är viktig är speciellt tydligt när det handlar om verk som räknas till västerlandets litteraturkanon. Dessa berättelsers status grundas inte enbart på grund av vad som står i dem, utan på grund av vad andra män har sagt om dem. Alla vet att Aslan är Jesus förklädd till ett lejon, vilket påverkar hur folk uppfattar The Lion, the Witch, and the Wardrobe.

Det som har lett in på det här tankespåret är filmatiseringen från 2004 av The Merchant of Venice, Shakespeares komedi . Den korta sammanfattningen av pjäsens handling är att den unge adelsmannen Bassanio har blivit utfattig, men har fått reda på att det på ön Belmont finns en vacker, rik ung dam som han har beslutat sig att förföra, men för att betala för resan dit behöver han 3000 dukater. För att få pengarna går han till sin vän Antonio, titelns köpman. Antonio har inga pengar just då, men däremot tre skepp på väg med varor värda betydligt mer. För Bassanios skull lånar han 3000 dukater av den judiska pengalånaren Shylock. För att visa sin goda vilja gentemot Antonio tar Shylock inte ut någon ränta på pengarna och den enda säkerhet han kräver är att han ska få skära ett skålpund kött från Antonios kropp om Antonio inte betalar tillbaka i tid; en symbolisk gest, för vad har mänskokött för värde? Saker och ting förändras när Shylocks dotter Jessika flyr tillsammans med sin älskare Lorenzo och en stor del av sin fars förmögenhet och följer med Bassanio ut till Belmont. Antonios skepp går förlorade till sjöss och han kan inte betala tillbaka skulden. Shylock är rasande på de kristnas förräderi och fast besluten att ta ut sin hämnd på Antonio genom att kräva ut sitt skålpund kött, skuret från närmast hjärtat. I upplösningen dyker Portia, Bassanios nyfunna fru, upp, vränger lagen och sätter dit Shylock. Antonio går fri och Shylock döms för mordförsök på kristen.

Köpmannen är inte en av Shakespeares bästa pjäser, men den här filmatiseringen är emellanåt väldigt bra. Den är ibland lite väl trogen, vilket gör att vissa scener känns längre än vad de behöver göra. I övrigt är den välgjord, med väldigt bra foto, scenografi, kostymer och musik, samt skådespelarinsatser som håller en hög lägstanivå, men också med två höjdpunkter: Al Pacino som juden Shylock och Jeremy Irons som köpmannen Antonio. Jeremy Irons spelar som han spelar bäst: återhållsamt, men med en intensitet som ligger under ytan, och blir helt övertygande i rollen. Al Pacino överspelar briljant och snor varenda scen han är med i, men hur han spelar Shylock är en viktig aspekt där filmatiseringen skiljer sig från pjäsens ursprungstext. Pacino spelar inte Shylock som en skurk, utan som en tragisk hjälte, och gör ett väldigt sympatiskt porträtt; det är såpass bra gjort att vissa scener får kafka-vibbar, som vore Shylock den enda trovärdiga mänskan av kött och blod i berättelsen som kämpar mot ett korrupt system befolkat av marionetter som är beslutat att krossa honom. Att spela Shylock, som är avsedd som pjäsens stora antagonist, som en tragisk hjälte ändrar känslan i pjäsen från en tragisk komedi till en komisk tragedi.

Att en rolltolkning så grundligt kan ändra hur ett verk uppfattas tycker jag är fantastiskt spännande och just Köpmannen i Venedig har påverkats väldigt tydligt. Om vi ska tro Wikipedia växte traditionen att spela Shylock sympatiskt fram i mitten av 1800-talet, efter Edmund Keans tolkning (även om Edwin Booth inte gjorde det):

Kean and Irving presented a Shylock justified in wanting his revenge; Adler’s Shylock evolved over the years he played the role, first as a stock Shakespearean villain, then as a man whose better nature was overcome by a desire for revenge, and finally as a man who operated not from revenge but from pride. In a 1902 interview with Theater magazine, Adler pointed out that Shylock is a wealthy man, “rich enough to forgo the interest on three thousand ducats” and that Antonio is “far from the chivalrous gentleman he is made to appear. He has insulted the Jew and spat on him, yet he comes with hypocritical politeness to borrow money of him.” Shylock’s fatal flaw is to depend on the law, but “would he not walk out of that courtroom head erect, the very apotheosis of defiant hatred and scorn?”

Shakespeares pjäs har tydliga antisemitiska inslag – tro fan det, då den skrevs under en tid då judar var förbjudna från att vistas i England – och Shylock har innan Kean, Irving och Adler spelats som en ondskefull skurk. Den sympatiska Shylock finns dock också i ursprungstexten, mest tydligt i hans passionerade monologer som “Hath not a Jew eyes?”:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hfA_mKHT1_I]

Det intressanta med Shylock är dock att han inte bara är personen Shylock, utan står som en representant för alla judar. Han definieras helt utifrån sin judiska börd och kallas genomgående för “Juden” av de andra figurerna. Därför är antisemitismens politiska förutsättningar avgörande för hur Shylock går att spelas. Om en förändrad syn på judar och antisemitism påverkade Keans och Irvings omtolkning vet jag inte, men idag är det definitivt fallet. Michael Radford, regissören av den här filmversionen, har argumenterat för att Shylock var Shakespeares första tragiska hjälte, som går under på grund av sina mänskliga brister. Det är samma tolkning som Kean introducerade på 1800-talet, men även den enda tolkningen som är politiskt tänkbar i Västeuropa och Nordamerika idag (däremot vore jag överraskad att finna den i Ungern eller Iran). Att spela Shylock som en judisk nidbild är kort sagt otänkbart i anglosfären på grund av antisemitismens ställning i kulturvärlden. Den här omtolkningen blir därmed också ett sätt att rädda pjäsen från att avfärdas som otidsenlig. Det eviga argumentet för Shakespeares storhet är att han är “en man för alla tider” som blottlägger och undersöker “allmänmänskliga förhållanden” (en term som kanonfantaster – samt gymnasiets ämnesplaner i Svenska – tycker om) och därför är relevant för alla tider. Att erkänna att Köpmannen är en produkt av sin specifika samtid och inte längre gångbar som den är skriven vore ett nederlag för Shakespeare-kulten; därför vikten av denna omtolkining.

Jag motsätter mig inte omtolkningar av det här slaget, tvärtom. Att skådespelare lätt kan omtolka en pjäs för sina egna syften, är en styrka med teatern, och kanske delvis en förklaring till varför Shakespeare lever så tryggt i kanon trots all den kritiska läsning som har gjorts av hans verk; hans verk behöver inte förkastas, då de lätt kan – alltid måste – omarbetas och anpassas för att passa produktionens syften. Prosa är inte formbart på samma sätt och är därför tydligare en produkt av sin samtid. Därför läses Pilgrim’s Progress, som länge var ett av de centrala verken i den engelska kanon, nu endast av litteraturhistoriska anledningar.

Ovan nämnde jag att Pacinos tolkning av Shylock ändrar känslan i berättelsen från att vara en komedi till en tragedi. Det blir väldigt tydligt i den här filmversionen, som medvetet behandlar Pacinos Shylock som om han vore pjäsens protagonist. Denna syn på Shylock får intressanta effekter på resten av figurerna: protagonisterna – Antonio, Bassanio, Portia, Gratiano & Nerissa – blir antagonister, tydligt osympatiska brackor som driver runt ansvarslöst och förtrycker den judiska underklassen för att det passar deras intressen. Rollerna ombyts när filmen lyfter fram Shylocks berättelse – tack och lov, det är den enda intressanta i filmen – vilket också gör att kärleksintrigerna blir helt ointressanta och om möjligt ännu plattare än vad de är redan i pjäsen. Shylock blir än mer sympatisk av att de andra framstår som osympatiska och berättelsen kommer att handla om hur en stolt jude, förkrossad av sin dotters svek och bespottad av de kristna, försöker kräva ut den hämnd som han anser sig vara sin rätt, men blir fråntagen allt av en korrupt domstol.

Det är inte pjäsen som Shakespeare skrev på 1500-talet, men det är Shakespeares pjäs skriven för 2000-talet. Huruvida den är mer “allmänmänsklig” kommenterar jag inte, men den är betydligt mer intressant.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *