Som de flesta vet behöver inte kloka åsikter inom ett område betyda att personen i fråga har kloka åsikter inom andra; det är fullt möjligt att en stund uttala sitt stöd för Turteatern och deras uppsättning av SCUM-manifestet och i nästa mena att tidningar ska stödpublicera Lars Vilks’ rondellhund. I Tamora Pierces fantasyserie The Song of the Liones blir det här väldigt tydligt.
Det är en charmig intrig som ligger i grund: adelsdottern Alanna vill bli riddare, men eftersom hovet endast tränar pojkar måste hon förklä sig till pojke. De första två böckerna utgör en sorts bildungsroman där hon går igenom sin träning, medan de andra två böckerna berättar om hennes äventyr efter att hon lämnat hovet. Centralt för böckerna är Alannas könsöverskridande; hur hon hela tiden upplever att hon inte kan vara en fullvärdig man eller kvinna, och försöker balansera manliga och kvinnliga drag och förhandla fram sin könsidentitet. Seriens styrka är att den är fylld med starka kvinnoporträtt av alla slag: riddare, kloka örtgummor, mödrar, prinsessor, tjuvar, och så vidare. Kungariket Tortall är ett patriarkat, och böckerna visar en viss medvetenhet om det, men samtidigt framställs Tortall som ett gott samhälle, på det stora hela, där kvinnor tillåts samtidigt ganska stort utrymme. Att Tortall framstår som ett öppet och jämlikt samhälle är dock inte enbart på egna meriter, utan också till stor del på grund av hur mycket det skiljer sig från bazhir-folket i öknen.
I den tredje boken ger sig Alanna ut på äventyr i bazhiröknen, där hon blir adopterad av en bazhirstam. Till Alannas förskräckelse är bazhirfolket kraftigt kvinnoförtryckande: de låter inte kvinnor tala vid stamråd, de låter inte kvinnor använda magi, och deras kvinnor – ve och fasa – bär slöjor. Kvinnoföraktet tar som starkast uttryck i shamanen Halif, som förkunnar att “[Alanna] gör narr av våra traditioner” och att “Gudarna kommer välsigna den som dödar henne” (Pierce 20). Bazhirfolket är, i korthet, en dåligt förklädd stereotyp av araber, av varianten beduin-nomader, med alla de negativa värderingar som brukar följa med.
För att förstå relationen mellan Tortalls vita pseudovästerlänningar och bazhirnomaderna är Edward Saids tanke om orientalism hjälpsam. Förenklat menar Said att västerlandet definierar sig själv som orientens motsats (jmf. hur män och kvinnor definieras i motsats till varandra). Negativa egenskaper tillskrivs den enhetliga och oföränderliga orienten, och positiva egenskaper tillskrivs västerlandet, som ju måste vara öppet och upplyst eftersom det är motsatsen till orienten. Mattias Gardell visar i sin bok Islamofobi hur det här visar sig i islamofobt tänkande från medeltiden och framåt, när ottomanerna målades ut som ovästerländska turkar och muslimer som djävulsdyrkare. Väsensskillnaden mellan västerlandet och orienten återfinns i motsatspar, där “det betraktande ‘oss’ fylls med mening genom att ställa i kontrast till det uttolkade, betraktade ‘de’: väst/öst, rationell/irrationell, civiliserad/barbarisk, utvecklad/outvecklad, fri/ofri, demokratisk/despotisk” (Gardell 65).
Det här visar sig i beskrivningar av Palestinafrågan som en konflikt mellan demokratin Israel och islamistiska Hamas. Det visar sig i föreställningen att islam är en enhetlig religion som inte förändrats sedan medeltiden. Det visar sig i muttranden om att invandrare inte fattar att ta seden dit man kommer. Det visar sig kanske tydligast, påpekar Gardell, i att muslimer är sådana vi talar om, inte med.
I Kvinnan som rider som en man skapas motsättningen mellan Tortall och bazhirerna genom att Alanna till en början ställs utanför könsmönstret som så tydligt styr det konservativa bazhirsamhället. Hon tillåts inte sitta med männen och tala under stamråden, och hon släpps inte in i kvinnliga rum. Hon är Kvinnan som rider som en man, en häxa, och blir därför utestängd. I det öppna Tortall har hon kunnat hitta en plats i samhället – hon är ju trots allt en riddare – men i bazhirernas strikta samhället finns ingen plats för henne till en början. Det ändras dock efter att shamanen Halif dräps av egen hand när han försöker ha ihjäl Alanna och hon tvingas bli stammens nya shaman – den första kvinnliga shamanen – och börjar träna upp två unga flickor som stötts ut ur sina familjer på grund av sin magi. Hon accepteras sakta i alla läger och får bazhirfolket att släppa på de hårda könsgränserna, och tack vare henne blir de mer upplysta och jämlika.
Även om utvecklingen i sig är god faller bygger berättelsen på koloniala tankar om västerländets uppdrag att civilisera “vildarna”. Då orienten är oföränderlig krävs det att den upplysta Alanna från Tortall kan komma in utifrån och visa bazhirerna hur tokigt de har det. Tack vare sin träning som riddare och magiker kan hon besegra de som försöker driva bort henne. Det här är ingalunda unikt för Song of the Lioness, utan måste förstås i en bredare kontext, inte minst i samtidens nykoloniala politik.
Susan Faludi visar i Den amerikanska mardrömmen hur 9/11 i det amerikanska mediesamtalet förenklades till att våldsamma muslimska män försöker skada amerikanska kvinnor och att amerikanska män måste slå emot för att förhindra detta – i grund och botten samma sak som när sverigedemokrater lyfter fram påstådda gruppvåldtäkter mot svenska flickor som en anledning att minska invandringen. Krigen i Afghanistan och Irak motiverades inte bara utifrån nationsförsvar, utan också som en välgärning, där USA skulle befria de förtryckta kvinnorna och sprida fred och demokrati. Att instabiliteten och krigen i mångt och mycket slog sönder de lokala initiativ som fanns och på många sätt faktiskt försämrat situationen för kvinnor, speciellt i Irak, brukar glömmas bort. De här föreställningar återfinns även i Sverige, där Folkpartiet vill ha en fortsatt truppnärvaro då ett för hastigt utdragande skulle kunna leda till att talibanerna återtar makten och att “kvinnor [skulle] utsättas för det djupaste förtryck” (Folkpartiet). Deras utrikespolitiska talesperson Birgitta Ohlsson har argumenterat för en fortsatt Sveriges insats i Afghanistan, för “utan den militära närvaron faller Afghanistan tillbaka i inbördeskrig, förtryck och diktatur”. Hon menar att det är kriget som befriat landets kvinnor från talibanernas förtryck, och till och med att det är något hon “som feminist [är] stolt över” (Ohlsson).
Att det är en kraftigt förenklad bild av situationen är en sak, men det äckliga är att Ohlsson framställer invasionen som ett feministiskt projekt. Hennes synsätt är samma som i Song of the Lioness, och grundar sig i föreställningar om araber som kvinnoförtryckare och västerlandet som upplysta befriare. Precis som att Tortall är tolerant i jämförelse med bazhirfolket är också västerlandet jämlikt i jämförelse med Afghanistan. Även om det är tekniskt korrekt är det en synsätt menat att dölja problemen på hemmaplan genom att projicera dem på främmande mänskor. Det är allt annat än ärligt, som Gudrun Schyman förklarade för mer än tio år sedan:
Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige. […] I debatten har det till och med låtit som att kvinnoförtryck är ett skäl för bomber. Med tanke på hur kvinnoförtrycket ser ut i världen skulle vi kanske behöva förbereda oss på ett världskrig?! (Schyman)
Sopa rent framför egen dörr först, med andra ord.
Det kan tyckas att exemplet med Alanna inte är så illa i sig, men det måste förstås i en vidare kontext. Inom texten är det bazhirernas acceptans av Alanna och hennes könsideal som öppnar för att prins Jonathan av Tortall kan bli bazhirfolkets orakel, och därmed ordna in de rebelliska bazhirstammarna under kronans styre. Utanför texten måste det ses som en del av en lång tradition av europeiskt tänkande, som lever och frodas idag och förgiftar det allmänna samtalet. Också inom fantasygenren är böckerna i gott sällskap med bl.a. A Song of Ice and Fires beskrivningar av slavstäderna Mereen, Yunkai och Astapor, och den gamla Conan-rullens Thulsa Doom som trollbundit kungens vita dotter.
Referenser
Faludi, Susan 2009. Den amerikanska mardrömmen. Stockholm: Leopard
Folkpartiet. Politik om Afghanistan. Hämtad 2012-11-11. http://www.folkpartiet.se/Var-politik/Snabba-fakta/afghanistan/
Gardell, Mattias 2011. Islamofobi. Stockholm: Leopard
Ohlsson, Birgitta . Vi hjälper till att säkra mänskliga rättigheter. Hämtad 2012-11-11. http://www.folkpartiet.se/Vara-politiker/Ministrar-i-regeringen/Ministrarnas-webbplatser/Birgitta-Ohlsson/Artiklar/Birgitta-Ohlsson-FP-om-svensk-trupp-i-Afghanistan/
Pierce, Tamora 2001. Kvinnan som rider som en man. Stockholm: Bonnier Carlsen
Schyman, Gudrun. Talibantalet. Hämtad 2012-11-11. http://www.helgo.net/enar/politik/talibantalet.html