Om Gender Outlaws: the Next Generation

Jag brukar se mig själv som en hyfsat upplyst mänska, på ett sånt där vänsterakademiskt, HBTQ-allierad-hetero-cis-man-sätt. Det säger sig självt att det kommer finnas kunskapsluckor. Transpersoner är just en sånt lucka, så när Pride var i stan i somras och Hallongrottan hade Gender Outlaws: the Next Generation på bokbordet sitt var det naturligt att slå till.

Gender Outlaws är en antologi som innehåller 47 texter, en brokig skara  biografiska återblickar, dikter, serier, presentationer av performance-konst, en antropologisk undersökning i miniformat, och mycket mer, skrivna av transpersoner. Författarna skriver om att vara transexuella, genderqueer, drag queens, aktivister, att bli gamla, “den manliga konsten att föda barn”, och mycket mer; den enda gemensamma nämnaren är att alla texter handlar om deras upplevelser av att vara trans. Väldigt många av texterna är personliga och biografiska, ibland snudd på alldagliga. Det är mänskor som skriver om sina öden, sina önskningar och sina rädslor. Texterna ramas in av redaktörerna Kate Bornstein och S. Bear Bergmans diskussioner (chatloggar, charmigt nog) och återblickar till 80- och 90-talet, som sätter bokens diskussioner i en historisk kontext.

Ensamma skulle få av texterna ha någon verklig sprängkraft, men tillsammans bildar de ett starkt kollage. Det är intressant och det är upplysande, mycket just för att det är så vardagligt. För att illustrera det kan du väl svara på några frågor från Evin Taylors text Cisgender Privilege: On the Privileges of Performing Normative Gender:

  • Can you be guaranteed to find a public bathroom that is safe and equipped for you to use?
  • Can you be reasonably sure that your choice of [M or F] box on […] forms will not subject you to legal prosecution of fraud or misrepresentation of identity?
  • Can you obtain a passport and travel without government employees asking explicit questions regarding your genitals?
  • Can you undress in a public changing room without risk of being assaulted or reported?
  • Do other people consider your lifestyle a mental illness?

Vi svenskar kan ju lägga till en egen: kan du få ditt land att erkänna din könsidentitet utan att behöva sterilisera dig?

Styrkan i att texterna är så personliga är att de visar att författarna vill inget annat än att få leva drägliga liv, bli bemötta som folk och ha samma möjligheter till liv och lycka och att utforska sin könsidentitet som ciskönade personer (ciskönad = en person vars könsidentitet stämmer överens med det biologiska kön hen blev tillskriven vid födseln).

Att det är svårt som cisperson att förstå trans, jämfört med t.ex. homo- och bisexualitet ligger nog mest i att transfobin är ett eget monster, och nog djupare rotat än homofobi. Om normativ heterosexualitet konstrueras som en motsats till homosexualitet, konstrueras cis som motsatsen till trans, och hos ciskönade är nog vårt biologiska kön betydligt stabilare än vår sexualitet. Vi vet ju om att vi är biologiska män och kvinnor och vad det innebär, eller hur? X- och Y-kromosomer, snippa och snopp, östrogen och testosteron.

Nå, det där är ju bara normativt waller. För det finns kvinnor med snoppar, män som föder barn, och personer med två X-kromosomer som producerar testosteron. Det finns intersexuella personer som Sean Saifa Wall, som läkarna vid födseln beslutade var en flicka, för att hans könsorgan mer liknade en snippa än en snopp. De här faktumen tvingar en att slänga bort alla föreställningar om att biologiskt kön är nåt stabilt och orubbligt. Att förneka att det finns eller förminska det till att transpersoner inte är “riktiga” män eller kvinnor är varken ärligt eller mänskovärdigt. Det sköter Kd, Sd och deras fascist-polare så väl så.

Genom texterna i Gender Outlaws är det två sammanflätade teman som mest fångar min uppmärksamhet: synen på genus (= socialt kön) och synen på ens kropp. Nåt som går genom alla texter är ett förnekande av tvåkönssystemet – i samtliga fall ur ett socialt perspektiv och i några få, mest som en antydan, ur ett biologiskt. Kön är inte binärt, utan en glidande skala, och många ser sitt könsbyte inte som en slutpunkt, utan som en ofullständig resa. De lär sig inte att vara en man eller kvinna, utan vad det kan innebära att vara en man eller kvinna. Kön behandlas inte som nånting en är, så mycket som nåt som görs eller som kontinuerligt upptäcks. Och bortom det synsättet finns de som är genderqueer och vägrar att sätta en könsidentitet på sig själva, och istället söker att uttrycka kön utan några föreställningar om manligt och kvinnligt.

Dessa uttryck grundar sig dock hela tiden i kroppar. Författarna är mycket medvetna om att det inte handlar om att känna sig eller identifiera som man eller kvinna, utan att passera som man eller kvinna i andras ögon. Hårdast i sin kritik av post-strukturalistiskt genustänk är Julia Seranos inlägg Performance Piece:

Look, I know that many contemporary queer folk and feminists embrace mantas like “all gender is performance,” “all gender is drag,” and “gender is just a construct.” They seem empowered by the way these saying give the impression that gender is merely a fiction. A facade. A figment of our imaginations, enlessly mutable and malleable. And of course, this is a convenient strategy, provided that you’re not a trans woman who lacks the means to change her legal sex to female, and who thus runs the very real risk of being locked up in an all-male jail cell. […] It’s easy to fictionalize an issue when you’re not aware of the many ways in which you are privileged by it.  (86)

Även om ingen annan är lika tydlig i sitt ställningstagande är tanken på den egna kroppen och hur den passerar ständigt närvarande i texterna. Förnekandet av att genus är nåt fast finns med i bakgrunden hela tiden, men texterna återkommer hela tiden till den egna kroppen och som vilket kön den läses. Kopplat till det finns det under ytan i många texter rädslan för att bli outad, hotet om våld, och minnena av misshandlade och mördade vänner. Med det i åtanke är det förståeligt att författarna inte håller på med den sortens dekonstruktioner som Serano värjer sig mot.

Gender Outlaws anstränger sig inte allt för mycket för att välkomna någon som är obekant med genusbegrepp, men håller en bara ögonen öppna så blir allt klart. Den är spretig och ofokuserad, men det är också dess styrka. Hellre än att den är akademisk och förklarande är den 47 små insikter i transpersoners värld och – ofta – vardag.

P.S. Jag känner att jag har fler frågor nu än innan. Jag tar gärna emot rekommendationer på bra litteratur eller – nästan hellre – dokumentärfilmer om trans-, intersex, osv! D.S

2 comments / Add your comment below

  1. För att vara lite Canoy så producerar man testosteron OCH östrogen oavsett om man har XX eller XY eller någon av de mer ovanliga fallen av trisomi-23 som resulterar i XXY eller XYY. Det sker via lite olika mekanismer, bland annat aromatas, och i olika omfattning. Vilket kan ge omvända bieffekter om man har ett överskott av respektive hormon.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *