Med Malin flyttade lite mer än en hyllmeter Pratchett och en tillhörande expertis in, och då jag länge tänkt ge Pratchett en ny chans knep jag min möjlighet när jag skulle bila ner till Stockholm och behövde reselitteratur. Jag har gjort en tidigare utflykt till Discworld, när jag läste The Colour of Magic för drygt en sex år sen. Då var jag inte speciellt begeistrad, och jag har inte, med undantag för Good Omens, närmat mig Pratchett. Saken är den att jag har svårt för humor i böcker (med undantag för bra nattsvart humor, som Norrlands akvavit och Slaughterhouse-Five). Däremot älskar jag bra satir, och det är det som lockat mig med Pratchett. Efter överläggningar med experten plockade vi ut en som jag borde gilla: Monstrous Regiment. Det gjorde jag, också! Inte sådär fanatiskt, men det var myslustigt och trevligt och bra reselitteratur.
Boken utspelar sig i det tokiga landet Borogravia, som alltid ligger i krig med sina grannar. Polly Perks, protagonisten, förklär sig till man och tar värvning, och sen sker det en hel massa förvecklingar. Pratchett följer den stoltaste av brittiska komeditraditioner: cross-dressing och misstagna identiteter är hejdlöst roligt. Jag väntade mig att det skulle kretsa kring Polly och ge någon sorts upprättelse åt henne som kvinna, men det blir så mycket mer. En efter en visar det sig att fler är utklädda kvinnor, tills det hela känns som en Python-sketch.
När sedan den snudd på enda manliga figuren klär ut sig till gammal kvinna och börjar kraxa som Terry Jones, då blev det för mycket, och det brast för mig. Jag skrattade rakt ut. Det är första gången på jag vet inte hur länge som en bok fått mig att skratta. Inte fnissa klipskt för att man fattade, utan verkligen gapskratta. Bara en sådan sak är ju ett gott nog betyg för boken, men det är trevligt nog bara skalet på apelsinen.
Det som verkligen lyfter boken, däremot, är att Pratchett skriver fruktansvärt klipskt. Han skriver väldigt lätt och lättsamt och därför är det lätt att ta boken på oallvar, men genom hela berättelsen häcklas patriotism, militarism, religion, och könssegregering. Att det är så många män som visar sig vara utklädda kvinnor är inte bara hejdlöst roligt, det gör också att det som annars vore Pollys individuella trångmål lyfts till en strukturell nivå. Som bra satir gör för texten skenbart enkla resonemang kring frågor som vi vanligtvis vill måla upp som komplexa, men som den genom att förenkla dem visar hur absurda de egentligen än. Då jag har läst några av Orwells essäer på sistone påminns jag om ett resonemang ur hans recension av The Great Dictator:
The common man is wiser than the intellectuals, just as animals are wiser than men. Any intellectual can make you out a splendid “case” for smashing the German Trade Union and torturing the Jews. But the common man, who has no intellect, only instinct and tradition, knows that “it isn’t right”. (Orwell, Film Review – The Great Dictator)
Att Orwell skriver konfrontativt får man väl ta (han värjer sig ju huvudsakligen mot smygfascistiska torys och Moskvatrogna kommunister), och man behöver inte nödvändigtvis hålla med, men det är en god poäng: varför göra saker så jävla krångligt? Satir är som bäst när den framställer helt vanliga föreställningar precis som de är, men sätter dem en främmande kontext, och därigenom visar hur tokiga grejer vi tar för givet. Pratchett gör inte bara bra komedi, han gör samtidigt bra satir, och de två förstärker varandra.
Jag måste också nämna slutet, för det gjorde mig så glad. <spoilervarning> Det verkar, fram tills de sista fem sidorna, som att alla ska få ett lyckligt slut, men sen visar sig Pratchetts klipskhet i sista stund, och visar att nä du, varför tror du att folk skulle lära sig av krig när de kan fortsätta som förr? Det är fruktansvärt effektivt och snyggt. Jag gillart skarpt. </spoilervarning>
Pratchett var en trevlig bekantskap att reparera, och jag ser fram emot att återvända till Discworld. Efter överläggningar med den lokala experten har jag kommit fram till att det nog är Going Postal och Making Money som står näst på tur. Och Soul Music, för, vafan, hårdrock.