Efter att ha följt och älskat HBO:s TV-serie har jag till slut gett mig på att läsa A Song of Ice and Fire, och låtit det bli sommarens stora läsprojekt (1Q84 fick vänta). Efter ett par veckor har jag avklarat de tre första böckerna och är lite mer än halvvägs genom A Feast for Crows. Mina förväntningar har varit skyhöga, efter TV-serien och bekantas lovord. Tyvärr har inte böckerna levt upp till dem.
Det tillkortakommandet som värst påverkar min läsupplevelse är att figuerna är fruktansvärt platta. Stannis är ett exempel på när det är som absolut värst: han säger rakt ut, i första kapitlet han förekommer, att han tycker att han alltid varit förfördelad, som en avundsjuk tioåring som inte fått någon glass, och blir aldrig mer komplex än så. Det enda sättet att förklara honom är som en dåligt programmerad robot som försöker vara mänska. Att det tagit sån lång tid för mig att läsa Feast skulle jag kunna skylla på Briennes kapitel, som är snudd på tortyr att läsa, för att hon har lika mycket personligthet som en pappfigur (men det vore en lögn; det är Diablo 3 som har tagit min uppmärksamhet).
Nå, även om få andra figurer är lika illa som Stannis eller Brienne, är det få jag skulle beskriva som runda, trovärdiga figurer. De är simpla, enkla och lätta att greppa, vilket i och för sig nog krävs för att kunna hålla uppe tempot, med tanke på mängden figurer som introduceras och berättelsespår som löper parallellt, men det gör också att de inte blir trovärdiga och intressanta, med några få undantag. Speciellt bifigurerna är som vandrande stereotyper. Jag och brorsan snackade om det där, och konstaterade att det är väldigt få figurer som faktiskt har någon personlig utveckling, men att det är de som har det som blir intressanta (Jon, Theon, Tyrion, Arya fram till Feast, Bran).
För mig klickar det inte riktigt. Det är uppenbart att det är en berättelse om “de stora händelserna”, om intrigerna och planerna som hotar att störta adelshusen i botten, en berättelse om maktens män (och, på ett hörn, kvinnor). Men det är berättelsen om Westeros som är i fokus, inte berättelsen om Jon, Arya eller Theon. Även om böckerna är skrivna utifrån vissa figurers perspektiv är det inte deras berättelser som berättas. Att böckerna har en tydligt planerad intrig och att det är mer som sker än vad som berättas är uppenbart. Det är en del av deras charm, då kriget känns stort och ogreppbart och bestående av många, små händelser som inte alla kan återges, men problemet är att det krävs en mästerlig stilist för att kunna få det att fungera, vilket Martin inte är.
Det är uppenbart att vissa figurer placeras på ett visst ställe, bara för att en viss händelse ska kunna återges ur deras perspektiv. Det värsta exemplet på det jag har stött på hittills är Aryas berättelse i Clash och Storm, där hon blir fångad av Lannisters och tagen till Harrenhall, för att sedan blir passopp på Roose Bolton, fly, bli fångad av Lord Berics män och sedan tagen av The Hound och förd till the Twins, bara för att komma fram samtidigt som the Red Wedding. Det är genomskinligt att Aryas många turer finns med av att ingen annan anledning än att Martin måste introducera de här bifigurerna, då de blir viktiga senare, i andra intrigspår. De förekommer inte för Aryas skull, utan för den stora berättelsens. Även fast det löper en bildungsroman-aktig intrig parallellt blir Aryas många turerna bara tröttsamma, och Martins eviga kokketerande får mig att sluta bry mig.
Fantasygenren utmärker sig genom att den i högre utsträckning än andra genrer använder sig av en allvetande berättare. Även här finns det en allvetande berättare, men den ligger utanför texten. Det märks tydligt att Martin, som författare, är allvetande, men att berättaren i texten inte ska vara det. Böckerna är skriven som om de vore naturalistiska, men det är blott en illusion för att gömma den allvetande berättaren som ligger bakom. Dessvärre är inte Martin en nog skicklig stilist för att upprätthålla illusionen, och den rämnar, och den allvetande berättaren blottas: en berättare som undanhåller information från läsaren, så att vi ska fortsätta läsa, bara för att få reda på det där som han inte vill avslöja riktigt ännu. Berättaren får mig inte att bry mig och figurerna, så därför litar böckerna på att min nyfikenhet ska få mig att vilja fortsätta läsa; och för all del, det lyckas dem med. Jag vill få reda på alla hemligheter och på vad som ska hända med Westeros, men däri ligger ett stort problem: jag bryr mig inte nämnvärt om vad som händer med figurerna, utan bara världen i stort. Det kan inte ses som annat än ett misslyckande.
Mycket mer kan sägas om A Song of Ice and Fire, vad gäller narratologin, men också om böckernas svagheter i hur de behandlar kön, etnicitet och, det jag mest reagerade på, klass. Möjligt att jag återvänder; vi får se.
Nå, trots de hårda orden ovan kommer jag fortsätta att läsa serien (jag har som sagt påbörjat A Feast for Crows). Världen är fruktansvärt intressant, med hemligheter och bakgrundshändelser jag vill få reda på. Ibland lyckas Martin få små mysterier att blomma upp fram sakta men säkert och bli alldeles, alldeles fantastiskt spännande (hur han sakta genom böckerna introducerar prins Rhaegar är helt lysande), även om det oftast blir rätt plumpt. Fast jag inte bryr mig nämnvärt om figurerna vill jag fortfarande se vad som händer med Westeros. Trots att Martin inte hört talas om att man ska antyda stora händelser på förhand för att de inte ska upplevas som en deus ex machina lyckas han lura fram känslomässig reaktion från mig (även om det mest är överraskning). Dessutom tror jag att mycket har att göra med mina relationer till serien; å ena sidan älskar jag TV-serien såpass att den påverkar mitt omdöme (min djupa kärlek till Starks kommer inte från böckerna, kan jag säga), och delvis är det väntat att man som nörd ska gilla böckerna. Det känns som något nördkätterskt att förkasta dem; samma instinkt som förhindrar en från att nagelfara Firefly.
A Song of Ice and Fire är inte ett mästerverk, ens inom fantasygenren, och kommer inte vidga mina vyer, men den är nog intressant för att jag ska läsa vidare. Och just nu duger det ganska bra. Synd bara att böckerna är så förbannat långa.